Psychiatric Disorders

Jag är tillbaka till ingenting annat att skriva om livet eller andra onödiga saker. Hoppas att någon få för sig att läsa bloggen någon gång så jag kanske får lite lust att skriva då och då. Borde väll egentligen börja på min hemkunskap uppsats men orkar inte. Suck och stön.

Tänkte dock att jag skulle ta upp ett ämne som jag aldrig har pratat om förut.

Att välja ett namn kan verka som en lätt sak då vi gör det i princip vardagligen. Användarnamn är något vi väljer varje gång vi blir medlemmar på något. Visserligen kanske man använder samma användar namn flera sidor eller program. Precis som med lösenord.

Men ett förnamn (eller mellannamn) är inte precis lika lätt att välja. Vilket jag de senaste ca två åren har fått en erfarenhet. Att välja ett namn man vill och kan leva med resten av sitt liv. Och ändrar sig gör man, antagligen.

I det tidiga skedet av välja namn som var ca två år sedan var det rörigt. Det finns så mycket att välja på. Vissa var du såklart mer kandedater än andra. För mig själv fick jag heta Skylar. Det efter en man jag såg upp till under den tiden. Namnet är också väldigt fint. Det höll inte långt då jag kom ut till kompisar och själv kände att

Skylar inte skulle hålla.

Efter det var jag under ett tag fortfarande Sky för mig själv och Angelica andra. Jag vevade runt kanska länge och mina kompisar blev mer och mer trötta på att ändra sig. Det slutade med att jag fick bli Sam till den dagen att jag bestämmt mig. Vilket tog ca fyra månader.

Då blev jag Alexander. Det kändes bra och rätt okey. Men det kändes fortfarande inte som jag. Jag antog under den tiden att det bara var att jag behövde vänja mig lite gran. Jag menar jag hade ju ändå vart Sam ett tag, och Sky för mig själv ganska länge.

Jag blev dock kanska snabbt Alex för mina vänner. Det var då jag började inse att det kanske inte var rätt namn, och att jag hade mellannamn att välja. Mellannamen orkade jag inte tänka på fram tills att jag kom ut till mina föräldrar. Jag tyckte det skulle få välja dem eftersom namn trots altt nästan aldrig är något man själv får välja. Men icke ville mna föräldrar välja namn. Jag satt uppe och tänkte ut vad det kunde bli för namn.

Ca ett halv år efter att jag kommit ut för mina kompisar började lärare förstå då jag började skriva Blomqvist på mina prov och inlämningspapper och i allt i allmänhet. Det var då dax att komma ut för lärare. Jag skriver dock fortfarande Blomqvist på mina prov. Därför blir jag kallad Blomqvist för lärarna vilket jag tycker om.

Efter att ha blivit kallad för Alexander/Alex i ett år så insåg jag att det inte går, för Alex är inte jag. Jag blev då åter igen namnlös för mig själv. Jag sa inget till vänner då jag inte förståg meningen med att prata om det förän det var bestämt. När jag kom över namnet jag nu mer går efter, och har i lite mer än ett år, så förståg jag varför jag inte fungerade i Alex för mig själv. Det var för perfekt mig. Och då jag drog till med "Ett namn ska inte vara perfekt i våran synvinkel. Våra föräldrar väljer vad som är perfekt för dem, inte vad vi tycker är perfekt." vilket fortfarande sägs. Jag blev då, på helt okristna grunder, Matteus.

Jag har aldrig ansätt mig som kristen och har aldrig trott på Gud i den kristna meningen (eller någon annan i syskonreligionernas meningar). Jag tycker helt enkelt att namnet är fint och absolut inte perfekt men ändå jag på något vis. Men mellannamns frågan kom åter tillbaka och jag visste i princip direkt.

Alexander blev kvar av andeledningen att det varit med mig så länge.

Men jag ville också ha namnet av någon jag verkligen såg upp till. Det blev då Charlie. Nej, inte Charlie som i Charlie is so cool like. Utan Charlie som i Captain Imaginary. Jag vet inte varför jag ser upp till honom, jag bara gör det.

Nu är jag för mig själv Matteus Alexander Charlie Blomqvist och för andra Alex, Blomqvist och i vissa fall Angelica. Dock känner jag tyngden av att skriva Angelica till nationellaprov eller att familj som vet säger det.

Utan att jag insåg det förän månader efter blev jag MacBlomqvist. Vilket jag skrev på klasströjan eftersom det blev som min stämpel.

Nu har ni läst tills ögonen blör, jag har skrivit så mina fingrar verker. Tack för du har läst och kom gärna tillbaka.